Bara floskler när Mollösund ska utvecklas

Vad i hela friden har restaurangen, jättehusen och serveringstornet att göra med att värna om det genuina Mollösund och kulturvärdet? frågar sig insändarskribenten.

Vackra och pittoreska Mollösund är under omvandling. Som så många andra sommarparadis längs västkusten som på senare år planändrats har turen nu kommit till det gamla fiskesamhället Mollösund på Orust sydvästra spets. Målet för kommunen tillsammans med Bohusläns museum är att utveckla ett nytt planförslag som utöver att främja utveckling och tillväxt, också skall tilltala EU-direktiv gällande vattenytans framtida höjning. Dessutom vill man säkerställa bevarandet av Mollösund och dess karaktäristika från ovan och silhuett längs med vattenlinjen. Vackert så. Man skall känna igen Mollösund när man seglar in i sundet med sin gamla Maxi 77. Bohuslänskt och pittoreskt som ljudet av en gammal tändkulemotor. Genuint och vackert som en varm sommarvind mot saltstänkt kind. Som det alltid har varit.

Eller som Bohusläns museum själva förklarar i Planbeskrivningen Mollösund 5:351 m.fl. (2020-12-18) på sidan 36, och jag kunde inte uttryckt det bättre själv: ”Den nya bebyggelsen måste underordna sig befintliga kulturhistoriska värdebärare och inte dra blickarna till sig i form av alltför dominanta volymer, avstickande former eller utformning”. Så långt är vi alla nöjda.

Dessvärre verkar omsorgen för det lilla samhället fastnat i teoretiska floskler, de skattefinansierade och kulturfrämjande utredningarna till trots. Större delen av hamnplanen skall exploateras genom att bygga jättelika magasin för bostäder och viss handel, över 14 meter höga. Detta är löjligt högt i ett litet samhälle, oavsett framtida vattenstånd. Samtidigt nekar Orust kommun enfamiljsnybyggen på Galleberget medan andra fastighetsägare får sin äganderätt inskränkt på sina befintliga hus. (Läs gärna på om lilla och stora K och dess skillnader i rättigheter och skyldigheter för fastighetsägarna). De gamla husen runt hamnplan skall k-märkas utifrån en högst besynnerlig tjänstemannamässig godtycklighet, samtidigt är andra fastigheter föremål för en spektakulär hybris.

Vad sägs om en helt ny restaurangbyggnad på 14,2 meter, precis vid havets E6:a vid ”Morgans Fisk”? Eller om ett nästan 16 meter högt inglasat torn med servering och utsikt mot Måseskär som skall få oss att minnas den gamla ursprungliga ”sillsilon”? Den som stod gammal och grå med sina ungefärliga och mer blygsamma 8 meter bakom sillfabriken. Knappast då väl synlig eller ihågkommen för någon bofast, än mindre seglaren i Maxi 77:an, men alltväl ett rättfärdigande för att kunna bygga ett kommersiellt schabrak.

Sammantaget skall detta alltså bidra ett ”levande samhälle”? Argumentet används flitigt av initiativtagarna i liknande projekt. Har ni varit en tisdagskväll i februari vid kajhusen på Koön eller Tångenområdet i Mollösund? Dessa nybyggda områden är vintertid inte sällan plågsamt tysta och nedstängda i väntan på sommargästerna och med dem varmare tider. Vanligt helårsboende folk har ofta inte råd till att köpa nyproducerat havsnära boende med utsikt. Om man verkligen menar allvar med sitt argument för ett mer levande Mollösund så hade till exempel fler hyresrätter kunnat skapa fler bofasta som i sin tur stöttat mataffären vintertid och dessutom bidragit med skatteintäkter till kommunen. Man behöver inte vara emot varken nya fina bostadsrätter eller själva planförslaget men ändå vilja efterfråga lite mer sans och balans i planeringen inför framtiden.

Vad i hela friden har restaurangen, jättehusen och serveringstornet att göra med att värna om det genuina Mollösund och kulturvärdet? Tanken är väl att förändringarna skall skydda och vara kommuninvånarna till gagn – inte de privata exploatörerna eller tillfälliga besökare. Det måste finnas samma förutsättningar och regler för samtliga intressenter i denna process. Det är väl ändå för kommuninvånarna ni finns Orust kommun?

Hälsningar från en gammal Mollösundsbo